Ellen i Kina

För att inte svälta så måste man ju äta. Enkel ekvation där, inga matte C kunskaper alls! Och för att kunna äta mat så måste man ju faktiskt köpa den! Trot eller ej, men så är det faktiskt. Eftersom Iwona vägrar gå utanför våning 3 utan smink så gick jag och handlade i matsalen på bottenvåningen. Orkar inte gå längre utan att huvudet börjar snurra. Det blev som vanligt baozi och det är alltid lika kul med minerna när man ska beställa för två personer.

Jag: 6 tallrikar baozi tack!
Kassörskan: 6?
Jag: Jaaa. Take away.
Kassörskan: (med ett leende) Jaha. 21,4 kuai!

Sen, eftersom det inte var någon som stod där man hämta baozi, så var hon tvungen att springa dit för att hjälpa mig. Precis då kom en annan kund som ville handla och de andra servitriserna fick inte ta hand om kassan så de ropade på henne.
Hon: zhidao zhidao zhidao! (jag vet jag vet jag vet!)

Och så fick hon springa tillbaka igen. Stackare! Men hon var så söt så jag bara log hela tiden och så vinkade hon till mig när jag gick ut genom dörren. Tänka sig, de KAN vara trevliga på bottenvåningen. Måste varit en första gång.

Förresten, en annan sak. När man handlar eller så och får tillbaka pengar eller om någon serverar en mat mm så säger vi ju tack i Sverige. Så det är en vana för mig (och för de andra europeerna också) att säga tack. Men kineserna gör inte det, så när vi säger tack blir de alltid så glada och med ett STORT leende så blir det ett trevligt "varsågod". Vad lite man kan göra för att muntra upp någon. Alltid lika trevligt!